En nyplockad ros för min fine kusin.

Två månader tog det för min kusins kropp att brytas
ner av cancer.
Han somnade in igår.
Jag plockade en bukett från
min trädgård och tände ett ljus för alla minnen...

...vi hoppade i mormors hölada när vi var små.
Vi spelade krocket med alldeles för stora krocketklubbor.
Vi åt middag på Kinarestaurang i Stockholm
och vi hade kontakt på nätet.
Uppmuntrande ord över livet som inte alltid
blir som man tänkt.
Min tanke går till hans pojkar, och jag vet att det kunde varit jag.

Det får mej också att allra ödmjukast tänka på att
leva i nuet för vi vet ju ingenting
om vår framtid.

Var inte rädd för att dö,
var rädd för att inte ha levat.

Kram Ulla