Höstens första brasa

I den tidiga gryningen insuper jag den friska septemberluften.
Människan är förunderligt inställsam till årstiderna.
Nu börjar vilandets och mörkrets tid,
hjärnan går liksom i ide ett slag.
Åtminstone tror jag att den skulle behöva det så här års.
Många tycker inte om det,
jag mår bra av det.
Så olika vi är.
Och får vara.

Jag har hämtat in den första veden till köksspisen.
Det doftar björkved och knastrar.
Det piper och knäpper,
elden lever sitt eget liv därinne.

En enkel spånkorg från loppis.

Det tända ljuset som fladdrande inväntar skymningen
medan värmen sprider sig.
Ljuset brinner för någon som går igenom samma
otäcka sjukdomsbild som jag gjorde för två år sedan.
Ljuset ger hopp i den förtvivlandes mörker.
Jag vet det, jag har själv varit där.
Ljuset blir en ständigt brinnande bön som fladdrar stilla utan ord.
Låt oss tända fler ljus för varandra.

Det är bara när man varit sjuk och återhämtat
sig som man till fullo inser hur härligt det
är att kunna gå, att andas i jämn takt,
att sova gott, att se klart och vakna till en ny dag.
Pam Brown


Var välsignad!
Ulla