tisdag 11 september 2012

Höstens första brasa

I den tidiga gryningen insuper jag den friska septemberluften.
Människan är förunderligt inställsam till årstiderna.
Nu börjar vilandets och mörkrets tid,
hjärnan går liksom i ide ett slag.
Åtminstone tror jag att den skulle behöva det så här års.
Många tycker inte om det,
jag mår bra av det.
Så olika vi är.
Och får vara.

Jag har hämtat in den första veden till köksspisen.
Det doftar björkved och knastrar.
Det piper och knäpper,
elden lever sitt eget liv därinne.

En enkel spånkorg från loppis.

Det tända ljuset som fladdrande inväntar skymningen
medan värmen sprider sig.
Ljuset brinner för någon som går igenom samma
otäcka sjukdomsbild som jag gjorde för två år sedan.
Ljuset ger hopp i den förtvivlandes mörker.
Jag vet det, jag har själv varit där.
Ljuset blir en ständigt brinnande bön som fladdrar stilla utan ord.
Låt oss tända fler ljus för varandra.

Det är bara när man varit sjuk och återhämtat
sig som man till fullo inser hur härligt det
är att kunna gå, att andas i jämn takt,
att sova gott, att se klart och vakna till en ny dag.
Pam Brown


Var välsignad!
Ulla

9 kommentarer:

  1. Vad fint! Ja, efter min mans hjärtinfarkt för 2 år sedan har vi verkligen stannat upp och inser att varje sekund tillsammans är dyrbar. Livet är nu :) Vi har inte hunnit elda höstens första brasa i köksspisen än, men snart så... Kram!

    SvaraRadera
  2. Herlig med fyr i ovnen.
    Her har vi også fyrt i kjøkkenovnen etpar ganger alt.
    Må det når det nærmer seg kuldegrader.
    Heldigvis litt mildere nå. Håper det varer ei stund.
    Vinteren er lang nok. Behøver ikke starte før om etpar måneder.
    Ha en herlig uke :)

    SvaraRadera
  3. Så mysigt med en riktig järnspis i köket.
    Och vedkorg.
    Och "stumpastake" till vaxljuset.

    Vi har inte eldat i vår öppna spis ännu.
    Idag hade vi 22 plusgrader ute i skuggan.
    Vackra dagar just nu.

    Tack för välsignelseönskan ; både värmer i mitt inre och behövs sägas av andra.
    NÅD är ett underbart och djupt begrepp.
    Tack Ulla för att jag får ha dej som bloggvän.

    SvaraRadera
  4. Gokväll! Det är svårt att försöka leva i nuet som man bör göra. Varför
    ska man egentligen oroa sig för morgondagen den vet vi inget om och går-
    dagen är passé.

    Jag som du vet vad sjukdom vill säga, själv har jag en kronisk smärta sen
    19 årsålder och har även "fibro" sen många år. Jag är nu 67 år och priviligerad med 4 underbara barnbarnsbarn som är ljusen i mitt liv. Jag hoppas även maken har gått in i ljuset och fått frid. Han avled dan före midsommarafton och det gör så ont! Önskar inget hellre än att få tårarna att falla fritt. 46 år fick vi tills.
    Vill tacka dig för välsignelsbönen och de fina bilderna du låter oss ta del av!

    Varm nattiskram Renate

    SvaraRadera
  5. Jag tror många känner som dej Renate, att man önskade att tårarna kunde få falla fritt. Det är den innestängda sorgen som gör ont. Hoppas att du låter dem falla och att mannen får vara i sin fria himmel där ingen gråter mer. Kram Ulla

    SvaraRadera
  6. Låter himla mysigt,,, med brasvärme, och knaster.
    Ja det är som du säger,,
    Hoppas din dag blir fin!
    Kramar Kathrine

    SvaraRadera
  7. Tänkte lite nytt idag om sommaren och hösten. Har inte riktigt velat släppa sommaren... Men idag fick jag hjälp att göra det:) Inget speciellt hände, jag bara kände att det var skönt att släppa:) Och låta vissa saker "dö" precis som höstlöven. För att något annat ska få Liv, så småningom... ...tänkte jag bara:)

    SvaraRadera
  8. Så härligt med hösten!!! :)

    Saknar verkligen att kunna elda i en spis... Men men det knske blir ändring på nart :D

    kram/Olg@

    SvaraRadera
  9. Å vad mysigt med vedspisen i köket! Hösten är verkligen stillheten som man behöver! Kram Iréne

    SvaraRadera